JAG ÄR INTE PERFEKT, TYVÄRR

Ibland snubblar jag på ord, ibland börjar jag prata för snabbt och ibland är jag mest bara tyst. Ibland fnittrar jag till som att göra narr av mig själv och ibland vill jag bara att någon ska ta tag i mina axlar och skaka om mig.
 
Jag är bara så jävla trött på det. Jag är trött på att skämmas över mig själv, skämmas för att finnas till. Jag är trött på att vara osäker, osäker på vad folk tycker om en. Tycker hen om mig? Tycker hen jag är konstig? Tråkig? Jag bryr mig för mycket och jag är rädd för att våga visa vem jag är. Jag vet att det här är ett problem och att jag måste ändra mitt tankesätt, men hur gör man det ens? Såhär skrev jag för två år sen om hur jag kände om mig själv:
 
 "Kanske skulle jag försöka vara lite mer tydligare, kanske om jag kunde öppna mig lite mer och berätta. Men jag kan inte. Jag känner mig otillräcklig, mindre värd och värdelös på allt. Och det känns som att alla står där och tittar på. kanske till och med ser lite ner på mig. Och jag vet att jag inte är speciellt bra, jag har aldrig varit bra på saker. Och jag vet att jag skrivit många gånger att man aldrig ska glömma bort sitt eget värde, men helt ärligt känns det ibland som att jag inte har något. Jag har verkligen jobbat på mig själv, jag har försökt att bli en bättre, starkare, roligare, självsäkrare version av mig själv i hela mitt liv, jag har alltid velat vara med, jag har aldrig velat stått bredvid och tittat på, jag har inte valt att vara den tysta, jag valde aldrig det. Det blev så. 
 
Jag önskar att jag kunde vara lite mer som du. För när jag ser mig själv i spegeln med otillräckligheten i halsen, vill jag förändra allt och allt som jag ser i den. Jag vill kräkas på allt som gör ont. På allt som river och på dom som sviker. Och fastän jag skulle stå med vinsten i handen, kommer jag alltid känna mig som en förlorare inuti. För hur jag än gör, vad jag än gör, så kommer det aldrig kännas tillräckligt. Och det är nog det, det som gör allra ondast." 
 
Jag var den som alltid fick sämre betyg i klassen. Jag var den som var svagast, jag var den som aldrig räckte upp handen och jag var den som blev utanför. Jag var den som var tyst, som aldrig sa emot. Jag var utrystheten, jag var ätstörningen, jag var en oinbjuden gäst. Men jag har förlåtit allt, för vi var bara kids och så är det med det och idag vet jag att jag skulle säga ifrån. Men det kunde jag inte då.
 
Jag tycker det är viktigt att prata om psykisk ohälsa nu när det blivit som allra störst, nu när vi alla försöker få bort tabun inom det, hjälpa andra och inte längre känna skam över det. Jag lyssnar på ångestpodden, läser michaela fornis nya bok "jag är inte perfekt, tyvärr" och jag vet att så många lider av det. Av just ångest. Det här är min ångest och min situation. Och det är så jävla viktigt att våga säga hur man känner högt.
 
Jag vet att jag inte är min ångest, min blyghet, min osäkerhet. Det finns så mycket mer. Precis som ni, ni är inte eran panikångest, eran rädsla, eran oro. Vi är vårat skratt, våra andetag, våra olika personligheter. Det är en konst att vara snäll mot sig själv. Men jag ska försöka lära mig den konsten. Och jag hoppas du också gör det.
 
 Det finns mycket med mig själv som jag tycker om - men det här handlar om den andra sidan. Den fula, operfekta, oaktrattiva sorgliga sidan. Jag är inte perfekt, tyvärr.
 
 
 
Tack Michaela för du vågar skriva en sånhär fin bok. Tillsammans bryter vi tabun mot psykisk ohälsa<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0