Det allra ondast

Opublicerat gammalt inlägg
 
Jag vet inte vad jag ska göra med dom här tankarna och trycket på bröstet som kommer oftare och oftare nu, ovälkomande känslor. Jag vet inte vad jag ska säga om det, för det känns som jag ältar samma sak men aldrig kommer fram till något i slutändan, det finns liksom alltid kvar. Kanske är det över för en liten stund, men dom kommer alltid tillbaka. Och så börjar det om. 
 
Faktum är att det gör så fruktansvärt ont. Och jag har försökt att tänka bort det, försökt att ignorera det, men det finns alltid där. Tankarna. Jag är glad, jag är lycklig, det är så det är. Jag vill inte skriva att jag mår dåligt för det gör jag inte, jag vill inte skriva att det gör ont fastän det kanske gör det, för det känns som jag sviker precis alla om jag skulle säga det. Ni vet ju att det där med att visa sig svag inte är min grej, men jag kan inte hålla inne den här känslan längre. Den tar över.
 
Kanske skulle jag försöka vara lite mer tydligare, kanske om jag kunde öppna mig lite mer och berätta. Men jag kan inte. Jag känner mig otillräcklig, mindre värd och värdelös på allt. Och det känns som att alla står där och tittar på. Hånar. 
 
kanske till och med ser lite ner på mig.
 
Och jag vet att jag inte är speciellt bra, jag har aldrig varit bra på saker. Och jag vet att jag skrivit många gånger att man aldrig ska glömma bort sitt eget värde, men helt ärligt känns det ibland som att jag inte har något. Jag har verkligen jobbat på mig själv, jag har försökt att bli en bättre, starkare, roligare, självsäkrare version av mig själv i hela mitt liv, jag har alltid velat vara med, jag har aldrig velat stått bredvid och tittat på, jag har inte valt att vara den tysta, jag valde aldrig det. Det blev så. 
 
Jag önskar att jag kunde vara lite mer som du. För när jag ser mig själv i spegeln med otillräckligheten i halsen, vill jag förändra allt och allt som jag ser i den. Jag vill kräkas på allt som gör ont. På allt som river och på dom som sviker.
 
Och fastän jag skulle stå med vinsten i handen, kommer jag alltid känna mig som en förlorare inuti. För hur jag än gör, vad jag än gör, så kommer det aldrig kännas tillräckligt.
 
Och det är nog det, det som gör allra ondast.

Kommentarer
Postat av: Evelina

Det gör mig ledsen att se att du skriver så här,för fastän jag inte känner dig så bra så verkar du vara en fantastiskt trevlig tjej som är dessutom oförskämt vacker (orättvist att ha allt det där..)! Ta hand om dig och ta till dig orden att såklart även DU har ett stort värde.

Svar: åh fina du! Så fina och snälla ord som verkligen, verkligen värmer! Du verkar precis samma sak, som en fantastiskt fin tjej och är otroligt vacker också! kram <3
Jenny Lundberg

2014-06-03 @ 21:13:53
URL: http://evelinaanderson.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0