Fitterier

jag har tänkt på en sak väldigt mycket och diskuterat runt om det på senaste tiden, det här med att säga saker till sina vänner så dom aldrig tvivlar på sig själva. Att hitta en perfekt balansgång på att inte ställa för höga krav på vänskap och samtidigt inte bli besviken är nog det svåraste som finns ibland, men ibland känns det ändå att dom där "höga" kraven behövs, för det känns som en oskriven regel - att aldrig säga något till sina vänner som får dom att börjar tvivla på sig själva. Sånt som faktiskt kan såra. Jag vet att man borde säga emot och konfrontera dem med det direkt, men ibland blir jag så chockad själv att jag tappar ord. Och där kommer besvikelsen. Man borde ju ta upp sånt här direkt, för att bli av med det. Så att man kan säga vad man tycker, och för att den nära kan förklara hur den egentligen menar. Men ändå - varför säga något överhuvudtaget när man vet att det finns en risk att personen kan bli sårad, varför låta såna ord komma ut ur munnen från första början? Fitterier rent ut sagt.
 
Det här är en stor del av livet och jag vet att alla, precis som jag, blir besviken. Även på dom närmaste. Det är ju en del av livet, som Michaela Forni skrev. Sen tänker jag på citat som lyder "They wanna see you do good, but never better than them. Remember that." Jag har tyckt det där varit så fel, men sen har saker hänt som får mig att inte ens tvivla på att det där är sant. Och det är så fult. Varför kan man inte vara lycklig för någon annans skull? Varför kan man inte ge positivitet istället för negativitet? Varför säga så många taskiga grejer på ett "snällt" sätt, när det finns hundra schysta grejer att säga? Alltså jag fattar verkligen inte det där. 
 
Jag försöker alltid peppa, säger alltid något positivt som jag vet kan få min närmsta att känna sig BÄTTRE. Jag skulle aldrig någonsin säga något som får dom att tvivla på sig själva, inte ens i närheten. Jag skriver inte dessa saker för att låta som en änglavän, verkligen inte, jag har tusentals svagheter i vänskap, men, just den här grejen skulle jag aldrig någonsin göra mot någon jag tycker om. Men jag vet att det finns så många därute som faktiskt gör så. För att trycka ner och känna sig bättre. Men hur? Kanske handlar det om makt? Som att få se den man älskar tappa självförtroendet från att vara glad, självsäker, till att känna sig ful, otillräcklig. Jag kan bara inte komma på någon som helst anledning i hela världen varför man vill det. Jag trodde det var det sista man ville. Allvarligt. Vi vet ju alla hur man känner om sitt eget värde, och vad som kan hända om någon får en att tvivla på det. Det är en sån tunn tråd. Hårda ord är värre än en käftsmäll. Det är äckligt farligt. Vidrigt rent ut sagt.
 
Man skulle kunna komma på tusentals andra taskiga saker i samma ämne att negga med när man fått en nedlåtande kommentar som man vet är med flit, men det gör man inte. Man säger inget. Inte ett skit faktiskt. För man vet att sånt gör att man börjar tvivla på sig själv. Och det ska INGEN få en att göra. Någonsin. Speciellt inte någon du faktiskt tycker om.
 
Jag skriver inte det här för min egen skull, utan för allas. Jag tror, eller vet - att det är många som tänker såhär. Känner såhär. Det är jävligt svårt alltså. Man vill inte ställa för höga krav. Man vill men ändå inte ta avstånd från personen. Men kanske är det det bästa ibland. Rent ut sagt är det förjävligt. Det är bra människor eftersom dom har stor betydelse i ens liv, men, som sagt, att bli besviken är en del av livet. Den där perfekta balansgången är svår. Men jag vill se det bästa ur människor. Trots allt så finns det ju alltid en gräns. Det här inlägget skrev Elin på sin blogg, och jag tror de flesta känner igen sig ur det. Som Elin skriver i sitt inlägg; "jag har gått på de enklaste lögnerna & förlåtit de största sveken. jag har varit förstående & gett nya chanser vid tillfällen då en rejäl örfil hade passat bättre." Jag tror också kärleken övervinner allt, men, så kommer tankar om citatet igen "They wanna see you do good, but never better than them." Är det så? För i min värld finns det inte, och jag har försökt att förstå, men jag kan inte. Jag kommer nog aldrig förstå varför man vill se den man älskar att tvivla på sig själv.
 
Jag vet att jag är bra, jag tycker om mig själv. Jag har inte tappat det, för jag vet att dom där orden handlar om den andras bekräftelse till sig själv. Jag har lärt mig det nu, och jag har lovat mig själv att aldrig glömma bort mitt värde. Det är inte det som ångesten handlar om. Det är vänskapens. Besvikelsen. 
 
 
Jag hoppas folk kan tänka till lite innan dom säger det där taskiga. Tänka efter lite, vad ni tjänar på det. Vad vinner ni på det, än ett bortkastat förtroende och en väns tvivel på sig själv? Är det verkligen värt det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0