and I will swallow my pride

Känslor. Det är något jag lärt mig stänga av. Puttat undan. Vägrar känna någonting, vägrar låta mig känna någonting. Jag har tyckt andra varit dumma, dumma som vågat satsa innan dom ens börjat, dumma som ger det en chans. Som går med på att dom kan bli sårade - som ger ut sitt hjärta till någon, bara sådär. Dumma, som ens vill. Jag har varit förjävla livrädd för att ens inse att det kanske är jag som är dum. Som vägrar släppa in, som vägrar vilja försöka, som står emot.  "Om det är någon som ska såra, så är det jag". Jag skulle aldrig visa mig svag, för jag känner ändå inget. Jag tycker känslor är töntigt, ibland äcklar det mig. Jag vet inte om jag gör det med flit, eller om allt bara händer omedvetet. Det är en självklarhet för mig att aldrig någonsin visa mig känslosam - men nu, när jag sitter i ett mörkt rum ensam, och lyssnar på "say something" kändes det bara som en kniv rakt i hjärtat. Jag vet inte. Kanske vill jag känna något, ändå? Kanske måste jag låta mig svälja min stolthet? Jag hör orden "i'm still learning to love, just starting to crawl" och det känns som om allt bara riktar sig mot mig. Som ett tecken, som ödet, som ärligheten. Jag är bara så in i helvetes jävla rädd.
 
Rädd för en kärlek som sakta men säkert kommer gå i kras.
 
Som får en att tappa bort sig själv
 
och aldrig
 
hitta
 
ut

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0