Varmt i april

Det känns lite som att man inte riktigt funnits, som att man inte varit vid liv dom senaste månaderna. Jag tror jag vaknat nu, på riktigt. Det är inte grått, inte grumligt och inget falskt. Det är den första vårsolen, den man litar på, den första riktiga värmen, en sån som stannar. Man känner att det är på riktigt, och man fattar inte förrän nu hur mycket man behövt det. Man tror man längtat så in i helvetet - men man förstår inte riktigt hur jävla mycket man egentligen behövt den för att fatta att man är vid liv, att älska att vara vid liv.
 
Vårsolen, aprilhimlen och värmen - tack. Det är inte på låtsas längre. Jag känner det och det känns så jävla bra. Obeskrivligt, opoetiskt, orimligt sjukt jävla fantastiskt bra.
 
Och så är det med det.
 
(jag har inte slutat blogga, vänta så ska ni få se)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0