för något vi inte visste att vi gjort

en löjlig mardröm en januarinatt när kylan fortfarande bet sig igenom kläderna. hårda ord som kastas och tränger sig in under huden. vi blev straffade för något vi inte visste att vi gjort, något vi inte förtjänade. det kunde gå dagar då du bara var likgiltig. dina ögon alldeles tomma och din hy bleknade. det var som att jag såg dig tyna bort och jag minns att jag lyssnade till dina andetag. det var som att du andas in en gång i minuten, som att du inte behövde luft medan mina andetag gick stup i ett.
det låg aldrig i ditt intresse att såra någon, du hade aldrig kastat skit på någon, inte ens dom som förtjänade det. 
 
minns du, att du alltid tog bakvägen hem för att slippa se dom, minns du att du hela tiden sa att det dom gör är meningslöst, "dom får ingen belöning, och dom kräver ingenting, bara gör, biter ihop och håller käften"
 
men du stod ut. det handlade egentligen inte om att orka, det handlade om att fortsätta. deras nonsens var inget som skulle skada dig tillräckligt för att du skulle lägga dig ner, deras hårda ord som skrevs till dig var den fånigaste skiten du någonsin läst och du vägrade slå tillbaka. jag minns att jag kokade inombords av frustation och att jag inte klarade av att se dig ta skit, dag efter dag. det spelade ingen roll att dom aldrig rörde dig, för jag såg hur deras hårda ord var värre än vilket slag som helst i hela världen. jag visste att du sakta men säkert förintades inombords. du blev kallare. sakta men säkert försvann det som fick dig att vara du, det som jag älskade mest.
 
du hade egentligen inte många brister. du var bra på det mesta. jag antar att det var det som gjorde att dom valde dig. dom tog dig ifrån mig och jag minns att jag skällde ut dig för du inte var du längre, jag minns hur krossad jag kände mig och hur mycket jag la all skuld på dig. i början försökte jag ignorera det faktum att du medvetet gled ifrån mig, jag visste att du gjorde det med flit. men jag fattade aldrig varför. jag lyssnade aldrig tillräckligt för jag tyckte allt du sa var nonsens och inget spelade någon som helst jävla roll. jag tog förgivet att du aldrig skulle lämna mig, för den orsak det nu handlade om var det sista jag trodde.
"dom får ta sönder hela mig, på vilket sätt dom vill, men dom rör inte dig." 
 
sen slutade smsen komma. du svarade inte längre i telefonen.
 
jag vet att du ville skydda mig. jag vet att du inte kunde låta dom ta mig också. kanske skulle jag lyssnat bättre, men du lyssnade aldrig på mig. du ville inte fly. du ville stanna. men jag vet att det inte gick, för svinen vann.
 
och jag förlåter dig. men det är så jävla fegt att ge sig av.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0